Det börjar bli dags att summera det gångna året som man alltid
gör så här års. Blev det som vi hade tänkt, vad hände egentligen
och vad har vi att se fram emot nästa år. För ovanlighetens skull
tänkte jag inte lista det bästa och sämsta från det gångna året
utan dela med mig av ett av många starka minnen från det gångna
året, inom ramen för min profession tror jag det allra starkaste
var när vi i månadsskiftet augusti/september var mitt i planeringen
av vår årliga Säkerhetsdag, den 12:e i ordningen, och hamnande i en
stund av uppgivenhet.
När vi bestämmer vilka 7-8 föreläsningar som skall prägla
Säkerhetsdagen gör vi det i en brainstorming som pågår i närmare
två dygn. Det enda rättesnöret är temat, vilket vi spikar redan
under våren, i övrigt är det fritt för var och en som ingår i
"talagruppen" på ca 12 personer att sväva ut. Det brukar vara två
tämligen intressanta dygn där det snarare handlar om att välja och
vraka bland alla uppslag och idéer. Men i år fick kreativiteten en
törn den första kvällen. Det spred sig en sorts uppgivenhet när
inget längre imponerade, när inget längre förvånade och när
framtiden redan var kändes utstakad.
Jag hade en liknande känsla för ett par år sedan när jag ägnade en
dag hemmavid för att lägga grunden till ett av mina föredrag, till
råga på allt ett kåseri. Jag minns att det var ett riktigt busväder
och jag hade svårt att koncentrera mig på min uppgift och kände mig
lite uppgiven. Vid lunchtid tog jag en promenad till brevlådan och
mötte en av mina nyinflyttade grannar. Jag uttryckte min ångest
över att jag inte riktigt var i rätt "mode" för att lösa min
uppgift. Han kontrade med att jag kanske skulle fundera ett varv
till om jag verkligen skulle axla uppgiften. Det var nog precis vad
jag behövde, någon som strök lite mothårs, någon som sa det
oväntade och någon som kort därefter fick mig på helt andra tankar
vilka i sin tur ledde mig till ett nytt perspektiv. Jag vågar påstå
att jag därefter skapade ett av mina bästa föredrag någonsin, ett
kåseri om tid.
Det som fick "talargruppen" på fötter under vår brainstorming i
höstas var just lite distans, lite mer självinsikt och några som
såg ljuset i vad som för en stund upplevdes som en mörk, ganska
trist och rätt förutsägbar tunnel. Jag vågar påstå att tack vare
att vi nådde en känsla av uppgivenhet och insåg det, kunde vi ta
oss från botten till toppen. Perspektivet var ånyo en av nycklarna
till framgången. Med facit i hand vet jag att vi har slagit rekord
i antal deltagare, rekord i betygssättningen och den spontana
återkopplingen är som musik. Utmaningen att varje år infria och
gärna överträffa våra kunders och våra egna mycket högt ställda
krav kanske ter sig oövervinnerlig, men samtidigt har vi visat gång
efter annan att det går. Rätt perspektiv är en av nycklarna, det är
tydligare än någonsin.
När vi blickar framåt måste vi göra det utifrån nya perspektiv.
Att följa invanda mönster i vår bransch är att gräva sin egen grav.
IT-säkerhetshistorien må vara kort, men den har gång efter annan
visat att det oförutsägbara ofta är en realitet redan inom ett par
år. Denna insikt skiljer garanterat agnarna från vetet. Det gäller
att ständigt tänka i nya banor, att försöka förutse det
oförutsägbara och inte minst ständigt hitta nya perspektiv.
© 2008 Thomas Nilsson, Certezza AB
